So I’ve been sitting in my apartment with my left leg elevated on my couch pillows and switched between a compression sock and an ice-pack.
I went to a family friend’s birthday dinner on Saturday. The dinner was lovely, I really love hanging out in intimate settings especially with this pandemic.The daughter of the family was there and we clicked quite well so she invited me to hang out with some friends once we were done at her familiy’s place. She said her friends would probably click really well with me too, which they did and I’m happy about BUT… I can’t shake off the feeling of guilt for going out and hanging with a big cluster of people I don’t know in the middle of a pandemic. It has really been eating me up for the last 2 days and I’m not looking for sympathy, poor me I shouldn’t feel bad cause, like I REALLY SHOULD.
I’ve gone to the point of accepting the fact that I sprained my ankle in some sort of karma for not being more responsible. I did decide to leave once we moved to a part with un pandemic like amounts of people. I was going to the bathroom before leaving cause it was getting to late and crowded and that’s when I slipped with my Docs on a small hidden pedestal that separated the toilets from the main area… WHEN I WAS GOING TO LEAVE!!! Unfarir yet fair. I will just take this as a reminder to be more concious and responsible with y decicions during the pandemic…
Såååå, jag har suttit och vilat i min lägenhet, haft mitt vänster ben på höjd på mina soffkuddar och växlat mellan en stödstrumpa och en kylpåse på min ankel.
I lördags gick vi på en födelsedags middag hos en familjevän. Middagen var super mysig, jag älskar att hänga med folk i intima sammanhang, prata, äta och umgås. Familjens dotter och jag klickade och hon bjöd mig att gå och träffa några av hennes vänner hon trodde jag skulle klicka med efter att vi var klara hos hennes föräldrar. Hon sa som sagt att jag säkert skulle klicka med hennes vänner, vilket jag gjorde och det var jättekul MEN… Jag kan fortfarande inte bli av med skuldkänslan av att ha gått ut och hängt med främlingar, i en ganska stor skara mitt i en pandemi. Det här skrivs inte för att jag ska få nån sympati eller att folk ska säga ”stackars dig känn inte så…” för det är PRECIS SÅ JAG BORDE KÄNNA!
Jag har tekniskt sett accepterat faktumet att min nu troligtvis stukade vänster fot är karma för min ansvarslöshet mitt i en pandemi. Jag vet att jag inte var själv om att göra det MEN JAG borde tänkt till en extra gång innan jag gick dit. Det enda typiska är att jag när jag bestämde mig för att det var dumt att hänga i såna stora sammanhang och gå hem, vara när jag halkade och stukade foten. Jag skulle gå på toa innan jag gick hem och trampade snett på ett litet trappsteg som separerade toaletterna från huvudrummet…. NÄR JAG VÄL BESTÄMT MIG FÖR ATT GÅ!!! Orättvist men ändå rätt åt mig…. Jag ska ta den här läketiden som en påminnelse att vara mer ansvarsfull under pandemin…